Så underbart...

Om man läser här kan man kanske få uppfattningen att jag haft turen att äntligen få ha ett helt underbart förhållande.
Och om man har fått den uppfattningen har man alldeles rätt för sig. för det är så det är.
Jag har träffat en man (eller ja, pojke kanske för han e inte äldre än 20 innanför pannbenet de flesta gånger) som får mig att må ofantligt bra och vara otroligt lycklig.

Jenny sa till mig en gång på fyllan "De e så jobbigt att umgås med er tillsammans för ni bara rör varandra hela tiden". Det var inget någon av oss tänkt på innan men efter de skrattade vi och skrattar åt de fortfarande när vi upptäckte att de e så nästa med en gång.
Inget "klister på varandra" utan bara enkelt. Att man finns, är där och vill röra varandra.
Det är skumt och inget jag varit innan. Jag har alltid varit den som hållt avstånd, behövt mitt space. Suttit själv i soffan, framför datorn eller velat sitta i ett annat rum. Hålla handen när man e nära har inte varit för mig, somna i någons knä har varit påträngande och att sitta tätt i soffan har varit ett nono. (Jag vill ha min egen hörna)
Nu är de tvärtom, all tid tillsammans e guld värd.

Allt har gått lungt fram och vi har inte rusat in i något vilket nog gör att vi är där vi är. De tog nog sisådär en åtta månader innan vi ens uttalade att vi hade ett förhållande. Fast de varit så ett bra tag, men de var sakta. Båda hade blivit sårade innan och ville inte rusa in i något. Lärde känna varandra, umgicks lagom, trängde oss inte in i den andras liv.

rusa gör man så lätt när man e yngre, men nu har jag gjort det som jag alltid trott var bäst. OCh se vart de lett. Till att jag har de så bra och mår så bra. Att jag insett att jobb och pengar inte är allt. Utan att välbefinnandet står högst, och det får man inte av ett fett bakkonto.

Nu landar mitt hjärta om en timme och sen kommer vi att ha en underbar kväll tillsammans bara vi två. Ett bad, mys och prova kläder och smycken. Få njuta av att ha honom hemma igen.
Och ja jag vet, en vecka är ingenting. Jag är en sån mes. En vecka borde vara skönt för ensamtid och få vara med sig själv. det är det jag alltis tyckt.
Men nu är det lång tid, för lång tid i mina ögon iaf. Ja jag är en mes, thats it. men jag står för de och de känns faktiskt bra.

Livet är allt underbart. På alla sätt. tänk att få lov att säga det, skriva det och mena det från botten av sitt hjärta! Mitt förhållande är sjukt bra, jag har ett jobb jag trivs ofantligt med, vänner jag vill ha vid min sida livet ut, en familj jag älskar och som är fantastiska. En underbar resa att se fram emot, snö utanför dörren.
Vad mer kan man egentligen önska sig?

Kommentarer
Postat av: Anonym

Det låter som om du har haft en himla tur. Själv verkar det som om jag bara dras till idioter.

2009-12-19 @ 19:05:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0